Ulrika Lidbo

I somras tänkte jag att så här avslappnad och lugn och härlig och solbränd som jag är nu, det ska jag vara längre fram i höst också.
Så blir det höst och ännu mer höst och en dag står jag där i snålblåsten och småspikregnet och huttrar, och väntar på att hunden ska hitta det perfekta stället att kissa på – vilket oftast tar väääldigt lång tid, för hon är petig, den gamla tanten – och inser att jag inte alls är sådär avslappnad, lugn och solbränd längre. Och minst av allt härlig.
Delvis har det att göra med att jag har bestämt mig för att inte klippa håret förrän till våren.
Istället för en bad hair-day (hur stavas det?) går jag in i en konstant dålig hårperiod, eftersom jag vill att håret ska bli långt igen så fort som möjligt.
Men allra mest beror nog min ohärlighet på att det plötsligt är så sjukt mycket att göra.
Vilket i sin tur kommer sig av att att jag har såsat runt och intalat mig att det är sommar hur länge som helst fast det inte alls längre är det.
Skyll mig själv, liksom.

För några veckor sedan fick jag för mig att vi skulle tapetsera hemma och ändra om en massa, så att stortjejen får eget rum. Vuxensovrummet är också tapetserat och ser inte längre ut som ett sanatorium med vita kala väggar, skönt! Tyvärr har min besatthet av att leta snygga 60-talsmöbler på Blocket återvänt, men det är smällar man får ta.Värre är att hela hem-makeovern egentligen bara är ett sätt att smita från skrivandet.

Men nu! Nu har jag tagit mig i kragen och börjat skriva på riktigt.

Den snygga tapeten som
motverkar sanatoriumkänslan
i sovrummet. 

Det är döläskigt att skriva på riktigt. Man skärper till sig och bestämmer sig för att skriva minst 500 ord om dagen, och så gör man det, och sedan när man läser igenom skiten så är det bara att konstatera att det är just skit. Okej, nu överdriver jag lite.
Men faktum är att första genomskrivningen av en ny berättelse haltar på så många sätt att det är allergiframkallande att läsa igenom den.

Detta är dock the only way. Jag har det som ett litet mantra när självömkandet inte vet några gränser.
Antingen skriver man. Eller så skriver man inte. Text eller ingen text. Bara att välja.

En sak som är underbar: jag ska åka till Gotland i fem dagar och grotta ner mig i skrivandet från morgon till kväll. På Gotland är det lätt att skriva. Alla som vill skriva en bok borde åka dit och skriva på den. På torsdag åker jag. Hurra!